Kan inte beskriva med ord

Innan Lilly kom till världen hade jag så svårt att föreställa mig hur det skulle vara möjligt att älska ett till barn så villkorslöst som jag älskar Albin. Men i samma ögonblick som jag hörde Lilly skrika när hon kom ut och såg hela hennes perfektion så förstog jag att det var möjligt att dela sin kärlek mellan sina barn. Jag kan inte beskriva med ord hur mycket jag älskar både Albin och Lilly. Jag blir alldeles varm i hjärtat och tårögd av lycka när jag ser på dem. Albinär en så stolt storebror och jag blir så stolt över honom över hur duktig han är med Lilly och hur duktig han är i övrigt. Jag kan inte fatta att han är tre år redan. Jag blir lika förvånad varje dag över ord han kan säga och vad han kan göra. Nu när jag skulle natta honom gjorde han allt på rutin utan tjafs å tjat. Tandborstning, ta på pyjamas, städa rummet osv. Han ville kolla på paddan en stund innan han skulle sova och det fick han, han förtjänade verkligen det. Men jag förklarade att han vara fick ha den en stund så skulle jag komma in å säga godnatt å stänga av. Tio över åtta hade han släckt lampan, stängt av iPaden och somnat. Så himla duktig... Och trött förmodligen. Haha. 
Åh Lilly, min fina lilla dotter. Hon är så vacker att jag inte kan tittar mig mätt på henne. Jag håller fortfarande på att försöka lära mig hennes rytm och rutiner  men trots att hon bara är 12 dagar gammal kan jag se att hon kommer få en stark personlighet, hon verkar vara nyfiken på livet och hon vet vad hon vill och skriker högt när hon vill något. 
 
Det är sådan oförklarligt stor kärlek jag känner till mina barn och jag älskar att vara deras mamma <3 




 

Dagis eller inte?

Har lystnat på radio 1 några dagar i rad nu å ett hett samtalsämne har varit om det är rätt eller fel med dagis. Många säger att dagis är dåligt, att barnen inte får den uppmärksamheten dem behöver, att barn som går på dagis blir självmordsbenägna i tonåren, att barnen blir deprimerade, att andra inte ska ta hand om ens barn osv. Alltså huuuur tänker dom? Jag har gått på dagis från 1-5 och jag har mått hur bra som helst. Och jag har aldrig kännt mig osynlig och dessutom hade jag vänskapsrelationer när jag började skolan. Jag tycker att barn ska gå på dagis! Jag tror att det är nyttigt för barnen att redan i tidig ålder gå på dagis just för att de utvecklas väldigt bra. Nu har jag bara erfarenhet av att ha Albin på dagis och han har utvecklas något enormt vilket jag tror att barnen inte gör när dom är hemma hela dagis perioden. Barnen som är hemma under dagis perioden måste dessutom försöka lära känna barnen i sin nya klass som förmodligen redan känner varandra från dagis när dem är 6 år och det tror jag kan vara svårt. Men har man möjlighet att vara hemma så tycker jag att man ska vara det men att barnen börjar när dem är mellan 2.5-3 år :) Vad tycker ni? Ska man ha dagisplats eller inte?

Det är inte lätt när det är svårt

Ibland skäms jag för hur arg, ledsen och irriterad jag kan bli på Albin. Det känns så dumt men han kan verkligen gå mig på nerverna. Speciellt när han har bestämt sig för att inte sova. Vi försöker alltid lägga honom mellan sju och åtta beroende på hur han sovit på dagen. Men ibland går det bara inte. Och idag är just en sån dag som det inte går. Han vill helt enkelt inte sova. Jag har gjort ALLT. Sjungit, läst saga, klia på ryggen, låtsas sovit, sjungit igen. Legat å myst å pratat i hopp om att han någon gång ska visa tecken på trötthet. Men nej. Inget har funkat. Å det är så irriterande så att jag till slut ger upp. Det är inte kul att försöka natta sitt barn i 1 1/2 timme. Jag har bara lust att gå å lägga mig i sängen, dra tecket över huvudet å bara sova. Men det går ju inte. Så min lösning på det här har blivit att jag lämnar rummet så får Albin sköta sig själv några minuter helt enkelt. Antingen ligga kvar i sängen eller gå upp å leka. I det här fallet har han gått upp å lekt. Så om en stund ska jag på börja försök nr två att få Albin i säng.
 
Jag älskar Albin över allt annat men som sagt - iblan går ungen mig på nerverna. Och min lösning är att "pausa". Är det fler föräldrar som känner som jag ibland? Hur gör ni vid nattningen?