Hbjorklund

Fredag 17/9
Jag vaknar som vanligt och gör mig iordning för att åka in till mörby och köra en körlektion. Har lite förvärkar men dom är långt i från riktiga värkar. Kilar ner till tåget och av en slump möter jag morsan. Hon kollar på mig och skrattar "Du kommer förda barn inatt" säger hon. "nej varför då?"  svarar jag. "jo, för du ser super pigg ut!". Jag skakar på huvudet och säger bestämt att jag inte komme föda inatt. Jag var ju helt säker på att jag skulle gå över tiden.

I bilen under körlektionen får jag åter igen förvärkar. Men det gör inte ont, det är inte jobbigt. Det känndes bara som lite krafigare mensverk.
Sätter mig på tåget efter körlektionen för att åka hem. Har forfarande förvärkar. Blir nästan lite svettig. But still - det gör inte ont, det är inte jobbigt. bara lite kraftigare mensverk.

Sådär fortsätter det hela dagen. Lite senare går resten av slemproppen (en del av slemproppen gick veckan innan) Fram mot kvällen blir förvärkarna kraftigare. Jenny kommer över på middag och medans vi käkar får jag koncentrera mig på att andas när en verk kommer. Klockan är då runt 19.00 och det var då de "riktiga" verkarna började.

Vi bestämmer oss för att börja klocka verkarna. Det visar sig ätt jag har verkar med 3-5 minuters mellan rum och dom håller i sig i 30-60 sekunder. Runt tio- halv elva kommer Mickan och Malin. Vi sitter och snackar skit och lyssnar på musik, klockar värkar och har trevligt.

Någon timme senare har värkarna blivit kraftigare. Så nu tycker alla att jag ska ringa förlossningen. Men icke. "Jag ska ligga och grina av smärta innan jag ringer" sa jag. Jag ville verkligen inte åka inte till förlossningen i onödan och behöva åka hem eller behöva vara där inne flera dygn. 

Men efter många om och men ger jag mig och ringer in (ca 00.45). I syfte för att bara "förberada" dom inne på förlossningen. Jag hade ju långt kvar innan jag skulle föda barn. Trodde jag. 
Jag berättar för tanten som svarar att jag har värkar med 3-5 minuters mellanrum och att dom håller i sig närmare en minut. Hon frågar om dom är hanter bara. "ööh jaa det är dom väl. Det gör ju ont men jag kan ju hantera det" svarar jag. Hon säger då att jag ska ta ett bad eller värmekudde och ringa när det börjar bli jobbigt. 

Nu tyckte jag att det gjorde ont, även fast om jag väntade på att det skulle göra ondare. Självklart kunde jag hantera värkarna. Det skulle jag göra så länge jag andades liksom. Jag tror jag missuppfattade henne. eller så ställde hon frågan väldigt dåligt. Klart jag kunde hantera värkarna. Jag dog ju inte.

Efter en halvtimme ringer jag  in igen. Ber om att få komma in för att "kolla läget". 

Mickan och Malin kör in mig och Fredrik till Danderyds sjukhus. I bilen behöver jag klämma åt Fredriks hand, blunda och verkligen andas igenom värkarna. Men endå tyckte jag inte att det gjorde ont. Det var mer obehagligt. eller det är klart det gjorde ont. Men endå inte. Äh det går inte att beskriva den sortens smärtan. 

Lördag 18/9 kl: 02.00 Skrivs vi in på danderyds förlossnings avdelning. Får ligga med CTG ca 20 min. Sedan kollade barnmorskan hur öppen jag var. 4 cm var jag öppen. 
  

03.00 Lägger jag mig i badet. Det hjälper lite. Men jag är så trött så jag vill bara sova. Badar i ca 40 min innan jag ber om att få lägga mig i sängen och få ev. lustgas. 

Lustgasen var skit! funkade inte alls på mig. Jag blev bara super hög och mådde dåligt. 

04.15 Vill jag ha EDA. Så barnmorskan spränger hål på hinnan så att fostervattnet går. Hon förbereder mig för att få EDA:n

04.45 Jag (min kropp) börjar krysta spontant. Barnmorskan kommer fram och säger lugnt "Vi hinner inte ge dig något EDA. Du får föda barn ist"

05.03 Föds våran underbara son. Han var 49cm lång och vägde 3150g. Helt perfekt! 


 
Om jag ska sammanfatta min egen förlossning så tycker jag att det gick super bra. Jag tror faktiskt inte att det kunde gått bättre. Tre timmar var vi inne på förlossningen innan han var ute. Det tog 18 minuter från första krystvärken. Jag tror helt enkelt att jag är gjord för att föda barn. haha. skämt o sido. Nej, men jag hade en drömförlossning. Verkligen. Och jag hade aldrig klarat det utan min älskade Fredrik.