Idag går vi in i v38! Helt sjukt vad den här sista tiden har gått fort tycker jag. Men ändå känns det som en evighet kvar.... Längtar sååååå himla mycket. Stod och kollade på magen idag och försökte föreställa mig att en liten pluttis bebis ligger där inne som snart ska ut. Jo, tack det har jag kommit underfund med - den ska snart ut. Ut ur...ja, ni vet. Alltså förutsatt att det inte händer något på vägen och en akutsnitt behövs. Jag vet inte om jag vågar känna efter hur jag känner inför förlossningen. Känns ju helt galet att man ska göra det igen. Jag försöker tänka positivt att denna gång går lika snabbt och smidigt som det gjorde med Albin. Dessutom vet jag ju att smärtan går över och att man får världens bästa belöning. Men ändå...jag tror jag kommer bli rädd när verkarna väl börjar eftersom att jag då kommer veta precis hur ont det kommer göra osv. Med Albin hade jag ju ingen aning och jag minns så väl att jag bara väntade på tills det skulle göra ondare och så vips var han ute. Ja nu låter det ju som att det var plätt lätt och inte gjorde ett dugg ont. Det gjorde det. Men jag var så inställd på att det skulle göra ondare hela tidig så jag tappade nog bort smärtan lite grann. Jag väntade ju på tills det skulle kännas att jag skulle dö och det gjorde det aldrig.
Men den här gången kommer jag känna igen smärtan så tror att jag kommer hantera den helt annorunda och bli rädd för att när jag väl kommer ha ont VET jag att det kommer göra ondare.
Jaja, det går nog bra! Nog om det.
I den här veckan räknas bebisen som fullgången. Vilket betyder att skulle jag få värkar skulle man fullfölja förlossningen. Alla organ är färdigutbildade och bebisen är ca 48cm lång och väger mellan 3-3,5kg. Min bebis väger väl lite mindre skulle jag kunna tro.
